Vem är det? Någon jag vet?

Ibland kan det såra när någon man tror vet mer om än men som visar sig inte alls lagt saker på minnet... Visserligen kan jag nog vara sån själv. Om någon jag för något år sedan har chattat eller mailat med på vildawebben säger "det var längesen" så kan jag svara "Ja så längesen att jag inte vet vem du är.." Kanske sårar jag med då... eller?

Men det sårar mig mer när det ändå är någon som känner mig irl säger något sånt. Ja de vet ju vem JAG är men om jag berättar att jag varit i Linköping och jag får frågan "Vad har du gjort där?" och jag svara att "Vi har hälsat på Rolf, Inger och Arne" så sårar det mig när jag får frågan "Vilka är det? Är det några jag vet vilka det är?" "Det är ditt barnbarns pappa och farföräldrar!" ... Hade lust att säga att han faktiskt satt brevid den ena av dem på mitt bröllop. Mitt enda bröllop! *suck* Sedan att han inte vet hur gamla sina barnbarn är när bekanta frågar - är det början på demens eller är det "bara" ointresse?

Men vad kan man kräva av en som gör en tjej på smällen, men när hon får missfall, bryter upp förlovningen, gör en annan gravid (som inte får missfall) och sen gifter sig med henne så fort som möjligt för att inte leva i "synd"... Var detta "tillåtet" på 60-talet????

Tänk vad bra jag hade det när mamma levde... hon "visste allt" eller åtminstone det mesta oavsett om jag talade om det eller inte. Hon såg på mig... Jag saknar henne fortfarande!!!! Nog extra mycket nu på sommaren när man så gärna viljat umgås med henne och göra lite utflykter... Tårarna rinner utmed mina kinder. Hur länge kan man sörja någon? Hela livet? Min mamma var mitt allt!!!