När jag är negativ så kontaktar personer mig som inte haft kontakt med mig på längre. Hon kan med att kontakta och sen säga att hon är nöjd med att inte haft kontakt på flera år. VARFÖR DÅ KONTAKTA MIG? Vad är det hon saknar när hon MÅSTE kontakta mig och klaga på att jag låter bitter? Vem får vara bitter och vem får inte vara det? VEM klär det att vara bitter om inte mig? Så många motgångar... Så mycket irritation och frustration. Så mycket sorg och saknad... Så mycket smärta och förlorade strider... När någon jag tycker om kritiserar mig blir jag ledsen eller arg. Det sårar så mycket mer än om det är en okänd eller någon jag inte tycker om. Det är få föräldrar som uppskattar att bli ifrågasatt som förälder. Hur tänker den som gör det? Och att kritisera en förälder för att inte verka vara glad när den andra föräldern hälsar på. Samtidigt som samma person beklagar sig på att sonens andra förälder inte dykt upp för att ses. Vem är sur och bitter? Alla ändras med tiden. Både positivt och negativt. Kan någon kräva att en person ska vara den samma år ut och år in? Hon kanske såg mig som en glad och sprallig person som vågar att riskera saker... som jag var för 15 år sen. Jag tror att vi båda har vuxit ur det. Kan inte påstå att hon lät mindre bitter. Ska vi tävla i bitterhet? Jag undrar om hon berättar för sin mamma att HON kontaktat mig. Tror inte det. Eller så är jag bara lika dömande som hon är mot mig. Kanske ser jag lika mycket av den gamla personligheten av henne som hon ser den positiva och glada av mig. Jag tror vi har ändrat oss ganska mycket de senaste 10 åren. Vem gör inte det!?
Egentligen är jag kanske ganska bitter. Inom mig är motsatsen mot det jag visar utåt. Jag är ledsen, frustrerad, irriterad och sorgsen. Jag är ledsen för jag mist så mycket som jag älskat. Jag har råkat ut för saker som jag inte önskar någon annan. Sorg hör till min vardag. Jag vågar inte älska för då tror jag att jag kommer förlora det. Jag vågar inte lägga upp för mycket planer för jag är så van vid att det blir raserat.
Jag har barn. Det finns andra som inte ens kan få barn även om de lägger hundra tusen på provrörsbefruktning. Jag tror mina släktingar trodde att jag var lycklig i Hällingsjö. Jag hade ju allt. Men oj vilken frustration jag hade många gånger! Jag saknar hus med trädgård så jag kan hänga med i diskussioner om uppvärmning och annat. Jag saknar bil för det brukar också vara ett samtalsämne. Jag saknar djur. Inte bara för samtalsämnet.
Det är INGEN som har rätt att säga åt en annan person vilka känslor den får ha eller inte. Att någon påstår att någon är en känsla tycker jag inte är rätt. Jag tycker alla har rätt att både känna glädje, lycka, uppskattning lika mycket som sorg, saknad och besvikelse. Vem kan säga att jag inte rätt att sakna min son. Vilken förälder har INTE rätt att sakna sitt barn? Vem har rätt att säga åt en förälder att inte känna besvikelse när andra föräldern inte umgås med sitt barn?
Visst vill jag ha ett förhållande där det finns ett okej sexliv, hushållets ansvar delas och även ansvar över barn, djur och växter. Jag drömmer om intressanta diskussioner, acceptans och tolerans. Jag drömmer om att dela föräldraskapet med någon. Jag drömmer om att leva med någon som inte bara är ett element utan även en familjemedlem som engagerar sig och bryr sig. Att engagera sig är bra. Utan pekpinnar, svartsjuka och stalking förstås. Att ta ansvar är också bra. Och hålla det man lovar.
Jag drömmer om att uppskattas och älskas av släkten. Jag har känslan av att jag inte är i samma rang och värde som mina bröder. Inte gift, inte husdjur, inte bil osv. Jag kämpar för att bli accepterad men det känns ändå inte så. Saker som ses som att man lyckas är långvariga förhållanden, gift med föräldern till sina barn, äger sin bostad och kanske bil. Väl betalt jobb osv.
Jag drömmer om att inte hånas när jag gör misstag. Jag drömmer om att inte få skulden för andras fel. Jag vill känna mig älskad, uppskattad och att någon är imponerad av vad jag presterar. Jag vill också känna mig saknad. Jag vill att någon ska längta efter mig. Jag vill känna mig uppvaktad. Jag vill ha ett socialt liv. Jag vill ha roligt med vänner och givande diskussioner. Jag drömmer att kunna hjälpa mina nära och kära.
Jag drömmer om ett hus med tomt där jag kan ha hund och några hönor. Nu lägger jag ju faktiskt sex tusen på hyra varje månad. Men då får jag en viss service som jag inte får i hus. Om vitvaror går sönder eller vattenskada.. Nära grannar kan vara både trygghet och trevligt men också störande. Hyresrätt i villa med trädgård är inte så vanligt.. Att själv köpa hus är svårt om jag inte ska flytta långt bort. Och då behöver jag bil och då kostar det. Jag drömmer att ha så mycket pengar så jag kan köpa ett hus. Jag drömmer om att kunna ha en så underbar hund som Rasmus igen. Sen drömmen om hund funkar inte med mitt jobb som jag bor nu.
Jag drömmer om att yngsta sonen går ut skolan med godkänt betyg i alla ämnen. Jag drömmer om att få tillbaka min iphone och cresent. Jag drömmer om att tågen gick senare på kvällen. Jag drömmer om att byten mellan tågen i Göteborg passade bättre. Jag önskar att buss 315 gick senare. Jag drömmer om att ha bil med dragkrok så jag kan köra saker till skroten. Jag drömmer om lagad cykel. Jag drömmer om att åka motorcykel några gånger om året. Jag drömmer om att bada i havet ljumma sommarkvällar. Jag drömmer om en aktivare fritid. Jag drömmer om att ha mer ork och motivation. Jag drömmer om att sitta och rita och måla. Jag drömmer om en systemkamera så jag kan ta ännu vackrare kort. Jag drömmer om ett friskare och sundare liv. Jag önskar att jag har större rumpa. Jag drömmer om en mindre mage.
Men livet rullar vidare. Alldeles för fort. Jag finner skratt och glädje i vardagen ändå. Jag är varken lycklig eller olycklig.. Jag har det ganska stabilt just nu. Men visst uppstår både glädje och besvikelser i vardagen... Jag tror att jag visar mig glad och positiv just för att det smittar. Jag vill att andra ska vara glada och positiva mot mig med men när de inte är det så drar de ner mig. Jag vågar vara glad och positiv även om det har hänt tråkiga och jobbiga saker i livet. Jag försöker att inte älta. Men jag vill lära mig av mina misstag. Vissa saker kan jag inte påverka. Jag kan inte tvinga någon att älska mig och vilja umgås med mig, samtidigt som jag känner saknad.
Trots min sorg har jag trygghet och ett ganska bra liv just nu. Ändå är jag ganska nöjd med livet jag har. Jag har en lön som jag kan leva på. Ett jobb som är intressant. En särbo som kan fixa middag till min son när jag jobbar sent. Jag bor i ett område där jag trivs. Min vardag fungerar hyfsat. Mycket tack vare särbon. Utan honom hade det varit betydligt mer frustration. Han är min trygghet och lugn. Men ibland känns det som om jag bär dubbla lass. Han går ner i vikt och jag upp. Det hänger på mig om vi ska iväg.
Kanske är mina nuvarande negativa känslor bara vågor efter sommaren. Jag har trots det fina vädret inte badat en enda gång i havet. Jag känner sorg för att min yngsta sons farmor farmor blivit så dålig. Jag är arg på min blåögdhet som jag fick lida av i våras. Jag känner sorg för personer jag saknar i mitt liv tex kollegor som bytt jobb.
Jag drömmer om liv utan smärta, sorg, frustration, ledsamhet och irritation. Jag drömmer om en värld som aldrig kommer finnas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar