Ibland blir jag förvånad...

När jag får ett mail från en person som mer eller mindre blivit förbjuden av sin mamma att kontakta mig så blir jag förvånad när personen hör av sig. Men jag blev iaf smickrad av att personen hade läst min blogg och tagit mod till sig att bryta sitt förbud att kontakta mig. Kanske har förbudet upphört efter fyra år, vad vet jag. Sen är det lustigt att kommentaren jag fick var något som jag kritiserat personen för tidigare och som för personen är sur och bitter för att det inte fungerar för hen heller... Jag kan jämföra det med personen som ifrågasatte mig att ha en bil och sen själv skaffar en bil...

Särskilt intressant är det att mailet jag fick handlar om mitt privatliv och personlighet som personen inte haft någon insyn i på flera år. Jag känner en viss lustighet runt detta... Personer som har åsikter om andras liv men som inte är bättre. Och som egentligen inte vet något om hur jag lever... Och att det inte klär mig att vara bitter... VEM klär det då om inte mig? ;-) Så många motgångar... Så mycket sorg och saknad... Så mycket smärta och förlorade strider... Vem får vara bitter om inte jag?

Till ämnet om förra inlägget... Jag är inte bitter för att sonens pappa kom till oss, utan för att han INTE gjorde saker med sin son så mycket som jag hoppats. Andra gånger har de åkt på utflykt eller gått på promenad eller gjort NÅGOT för sig själva. Nu var det mer att de satt i olika rum och inte pratade med varandra under de två dygnen. Han åkte dessutom in till en kompis inne i Göteborg utan att ta med sonen... Vad var hans syfte med sitt besök? Det var kanske inte att umgås med sonen. Vad vet jag? Det var bara min egna förhoppning. Om de ses en eller två gånger om året så... Jag är kanske dum som tror att de ska umgås.. ELLER? För vår son gör det kanske varken plus eller minus. Han visar inte mer glädje varken före, under tiden eller efter. Jag tycker det är viktigt att de träffas för att hålla kvar en gnutta av rötterna. Det är inte för att sonen blir glad av det men jag hoppas att hans pappa blir en gnutta gladare av det. Men jag vet inte... Jag sa till och med åt honom att jag trodde att han kom för att umgås med sin son. Men med tanke på deras diagnos så kanske jag måste se till att de umgås? Måste det ligga på mig? Jag motarbetar inte att de träffas utan tvärt om, men är jag dum som tycker att de ska UMGÅS också?