Man kan inte bestämma över andras liv, bara sitt egna...
"Det är så många som vill en massa saker
- mer pengar
- bättre relation
- börja träna
- gå ner i vikt
- vinna
- må bättre
osv i alla oändlighet, ändra det ena eller andra - och inte gör något. Eller provar lite och sedan ger upp.
Att ändra kan vara tufft, men med lite stöd och målmedvetenhet går det mesta. Jag känner mig ödmjuk inför alla som tar tag i sina mål, och genomför det som krävs för att nå dem. Jag vet att det i bland krävs mycket. Och ändå fixar de att gå igenom allt.
Det blir lättare när man vet vad som krävs - Nuläge, Önskat läge, Hinder, Resurser och Aktivitet.
Motivation (mycket), Bryta gamla vanor, Hitta nytt mönster och installera det. Hålla i tills nya vanorna satt sig."
"...jag som mamma och mycket kärleksfull kvinna alltid ställer upp för mina barn no matter what. Jag springer inte på krogen och tar ensam hand om det mesta som rör barnen.
Då jag fortfarande har en släng av förkylning i kroppen ville jag bara få sova några timmar och få lite egentid, men det har i 23 år verkat helt omöjligt p g a uteblivande "fäder"!
Så jag reagerade som jag brukar göra! Såg ingen annan utväg än att ta hem dottern igen. Så här sitter jag nu och har haft lillan hemma sen halv 10. Lite tröttare än förut och nu börjar hon komma ned i varv. Ska det vara så här undrar jag!?
Nu står jag här igen med det fulla ansvaret trots att vi var två om att skaffa en liten avkomma. Jag är kvinna, javisst! Mor, absolut!
Men har jag inget egenvärde undrar jag!? Skulle jag på måndag ringa till socialförvaltningen och berätta om min situation så skulle de bara säga att det är "mitt ansvar som mamma att ta hand om vår dotter när och om pappan brister i sitt ansvar". Mannen går fri som vanligt! Som mamma och kvinna ska jag bara orka och finnas där." Jag funderar ibland varför vissa skaffar barn. För att kunna springa på krogen? För att få barnbidrag? För att ha fritid utan barnen? Visst kan jag se att männen skulle ha något krav på sig att ta ansvar men jag vet att jag har haft samma diskussioner med min kusin som ibland varit frustrerad då hennes ex inte haft sonen då han egentligen skulle ha. Men samtidigt måsta jag säga att det var strongt av honom att kunna säga nej eftersom han känner till sina begränsningar och inte kan ta hand om ett barn själv, vilket modern inte heller kan visserligen... Jag tycker det är bättre att barnet är hos någon som kan ta han om barnet på ett bra istället för våld, missbruk och oansvar. Om en person inte kan ta hand om sig själv så kan personen nog inte ta hand om ett barn själv. Om en förälder är deprimerad så tycker jag synd om barnen. Om föräldern iser sina brister så är det nog bättre att barnet/barnen är hos den föräldern som den har det bäst hos. Själv tycker jag det är värre att bli fråntagen barnet/barnen även om barnen inte har det dåligt hos en... Jag mailar med en man som i många år kämpat för att få träffa sina barn. Trots att barnen själva (10-årsåldern) vill bo hos pappa, modern är arbetslös och har en manipulativ mor så tycker sociala att barnen ska vara hos modern. Nu vet jag ju inte hela historian men jag har hört flera sånna här historier.
"Ingen kvinna vill att någon annan ska bestämma över henne" fast i detta fall handlade det om niqab men även förståelse att vilja olika saker. Vissa gillar att suga, vissa gillar att gå i tält. Men vad säger att kvinnan själv inte ska få välja?
