Det är så lätt att bygga upp förväntningar. Det är så lätt att ta för givet att allt ska gå bra.
Ibland gör det inte det. Ibland går det ett helt annat håll...
Paniken byggs upp när man känner att allt inte är okej...
Att känna på sig att något är fel gör det inte lättare att acceptera när det.
Det är lätt att dra paralleller till Annelunds Assandra men ändå inte... <3
I många månader väntas det på ett nytt liv.
Ett liv som vänder upp och ner på livet och man bara lever i nuet.
Njuter trots att det är förknippat med så mycket smärta.
Men när smärtan bara blir tomhet. Vad gör man då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar