* Trådskaparen (TS) tyckte att väninnan var egoistisk som inte vill boka tid att ses.
* TS vill inte ha spontana träffar utan planerade träffar med datum och tid.
* TS upplever det som att det oftast är hon själv som insisterar att träffas.
* TS vill träffas nån gång i veckan och sen allmänt höras nån gång för att kolla läget hos varandra, men väninnan kan låta det gå en månad.
* TS tycker att hon får tjata på väninnan för att träffas.
* TS tycker att initiativen ska komma från båda håll.
* TS vill känna sig bekräftad och behövd av väninnan.
* Ibland sitter TS och väntar och blir irriterad på väninnan som inte hör av sig.
* TS väntar ibland att höra av sig för att se hur lång tid det tar innan väninnan "tänker på henne" och hör av sig.
* TS har funderingar som "Varför vill du så sällan träffa mig? Varför bokar du så ofta av?"
* TS tycker att arbetskamrater kan vara trevliga, men vill ha närmre och mer givande relationer.
* TS har bara denna person som nära vän medan väninnan har flera vänner.
* TS tror att väninnan utnyttjar sin ställning i det att hon har flera andra vänner att vända sig till istället.
* TS vill inte jobba som volontär (för att bryta isolering) då hon testat det en gång och tyckte det var så mycket trasiga människor.
* Väninnan har någon gång avbokat pga behöver göra saker i hemmet.
* TS kräver att väninnan visar förståelse för TS´s situation.
* TS har inte tagit upp det så rakt av med väninnan. Orsaken säger hon är att TS vet att väninnan inte delar samma åsikt.
- Om TS inte vill säga hur hon känner, hur ska då väninnan kunna veta hur ensam TS känner sig? Det är alldeles för vanligt att många tar för givet att andra är "tankeläsare" och ska förstå andras känslor utan att personen delar med sig av sin känsla. Det vänninan ser är någon som klagar, surar och blir irriterad, men hur ska vännen kunna förstå varför?
- Vad jag förstod hade inte TS arbete eller sysselsättning och problem med att fylla dagarna.
- Är det vännens plikt att fylla TS´s behov av sällskap?
- Jag uppfattade det som att TS ville ha bestämda tider ett par dagar i förväg om vilken dag och tid de ska ses och att det var viktigt för TS att hålla detta.
- Vad är jobbigast, att ha personer som inte har tid med en eller personer som tycker att jag är skyldig att träffa dem pga att de är ensamma annars?
- Hur ofta är det normalt att ses och höras av? Om TS ringer en gång i veckan och vill ses någon gång i veckan och väninnan inte tycker det, är väninnan då egoistiskt som inte ställer upp och träffar TS?
- Hur ofta kräver du att få träffa dina vänner? Vad gör du om dina vänner vill ses mer eller mindre än vad du vill?
- Har TS någon gång frågat hur väninnan mår och vad hon tycker och tänker? Har TS fokuserat något på hur väninnans dag har sett ut eller vad boken handlar om som hon läser? Eller om väninnan köpt nya kläder eller var hon går och klipper sig? Jag tror att TS som vän kommer närmre väninnan genom att inte bara prata om dina känslor utan också lyssna på väninnans vardag. Även om väninnan har ett större socialt nätverk så kanske hon inte är lyckligare. Väninnan kanske också har problem med vännerna, kärleken, jobbet, ekonomin, grannar eller nåt annat.
- Hur säger man det till en vän att den är jobbig? Nä det gör man nog inte utan helt enkelt att man ses lite mer sällan så det inte blir så jobbigt. Jag har flera personer som jag känner lite så för. Lagom är bäst! ;-)
- Det är en massa personer som kommenterar, peppar och kommer med förslag och TS slår ner de flesta förslagen.
Om man har 10 vänner och alla kräver att få prata i telefon 30 minuter i veckan (på en vardag) samt ses 2 timmar i veckan (på helgen?) så blir detta 25 timmar i veckan. Låt säga att vännen jobbar heltid och är hemma vid 17-tiden vardagar så om hon pratar i telefon med alla 10 vännerna någon vardag i veckan så innebär detta en timme varje vardag. Om hon sen ska träffa alla vännerna var för sig så går 10 timmar åt på lördagen och 10 timmar åt på söndagen. Jag undrar när denna människa ska orka ta hand om hushållet, träna, umgås med familj/släkt och sitta och bara slappna av.
Visst är det tråkigt med inställda träffar, men sånt är livet. Jag blir kanske lite besviken om jag sett fram emot det men accepterar läget. För mig handlar vänskap inte alls om villkor, skyldigheter eller krav utan acceptans och tolerans. Det kan gå månader, ja till och med ÅR och ändå känner jag en viss vänskap. Vissa har jag nästa dagligen kontakt med (sms) och vissa kan det som sagt gå flera månader. Kräver jag att få träffa mina vänner regelbundet? Nä det gör jag inte även om det hade varit roligt. Jag ser inte den som jag har nästan dagligen kontakt med som en bättre kompis/vän än den jag har kontakt med någon gång i månaden eller några gånger om året. För mig är det inte brist på kärlek om någon inte bokar tid, ses eller hör av sig på en månad. För mig försvinner inte känslorna med tiden. Gammal kärlek rostar aldrig. ;-)
En kommenterar:
"Jag tror de flesta vuxna träffar nära vänner Max några timmar i veckan. Jobb, träning/hobbies, eventuella barn, vila, sköta hemmet, åka till och från jobb/skola, kanske går ngn kurs... Nä de flesta vuxna har inte mer än några timmar per månad för djupa samtal med nära vänner. Jag tror de allra flesta lägger betydligt mer tid på att fundera över hur de ska hinna/orka allt, än på förtroliga samtal."
Med pojkvän, jobb, barn, hushåll, släktträffar, intressen osv så blir det inte mycket tid kvar kvar. Jag analyserar inte heller varför vänner inte träffar mig oftare än vad de gör. Om jag hade TS som vän hade jag nog tyckt att personen var krävande och att allt skulle vara på hens villkor. Något jag verkligen uppskattar är verkligen "dösnacket" på jobbet, att prata strunt. Även om det handlar om vädret, bäverhjärnor, kost, förlossningar eller bara tramsar/skrattar... Det är en sak som jag verkligen uppskattar med mitt nuvarande jobb, att ha så kul med kollegorna. Så har jag aldrig känt tidigare, men då har jag haft mer "ensamarbete" då man inte har gemensamma lunchraster mm.
Riktig vänskap för mig är att kunna umgås kravlöst och oplanerat. Jag uppskattar faktiskt mer en "trött och tråkig" vän än en som ska göra aktiviteter. Jag saknar min väninna som flyttat från området. Vi kunde bara titta in och hälsa på när vi hade vägarna förbi, dvs inte alls "boka tid". Vi kommenterar varandras inlägg på Facebook ibland. Jag vet att hon nu har nu "större familj" och accepterar det. Hon har fått ett liv som hon länge önskat och jag unnar henne det även om det innebär att vi inte setts på flera år.
Mina förslag är helt klart att bryta isoleringen genom att komma ut på iaf till en början strukturerade träffar som föreningsliv, träning, kurser osv. Kanske är en lösning att TS hjälper vännen med hushållet och slår två flugor i en smäll. ;-) Ett annat alternativ är att hitta en annan person som är lika ensam, dvs inte har så många vänner utan faktiskt kan lägga 25 timmar i veckan på sin enda vän. Med samtal och träffar och göra saker ihop... Någon föreslår KBT och det är väl det enda som TS inte slår ner på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar