Hur kommenterar vi egentligen och vad svarar vi på?
Har mailat lite med en bekant idag...
Delvis har vi berört ämnet "pojkvänner" och diskuterat en mailkompis till mig. Jag har aldrig träffat honom men jag har uppfattat det som att han har något form av funktionshinder. Min bekant svarade "vad sorgligt".
Vad är det som är sorgligt med Lennart??? Han är jättesnäll...
Då svarar min bekant: "jag tycker att sjukdomar är sorgliga, tycker inte du det?
Har precis mist en kompis i en sjukdom. Att vara förståndshandikappad är ju inte en dödlig sjukdom på det viset men det är sorgligt tycker jag när människor inte får vara friska"
Hon har alltså samma tänk som de hade i början på 1900-talet. Det är synd om personer med funktionshinder... Min kusin som själv sitter i rullstol eftersom hon har en CP-skada har berättat om när hon fått frågan hur länge hon varit sjuk. Hon tänkte en stund och svarade att det var längesen hon var sjuk. Hon kom inte ens ihåg när hon var förkyld senast.
Funktionshinder är ingen sjukdom. Ibland kan jag tycka att de har det lättare i dagens samhälle med alla insatser och anpassningar än vad ensamstående föräldrar har... De får ekonomiska bidrag, anpassad lägenhet och arbetsplats både efter vad de kan men också efter tid och funktionshinder. De behöver inte heller tänka på att kolla upp tidtabeller varje gång de ska åka till jobbet för antingen åker de färdtjänst dörr till dörr eller så finns personal som säger till när de ska gå. De jobbar sällan heltid men kan ändå ha fin lägenhet och fritidsintressen som att rida på ridskola, åka på SPA-resor och på vissa ställen gratis inträde.
Det kanske låter som jag är avundsjuk. Det är jag ibland men inser att jag inte skulle vilja leva med deras funktionshinder ändå. Så om jag får välja så väljer jag att vara singelmamma med knapp ekonomi som har lite ont i fötterna ibland men som kan duscha, cykla och handla själv. Men det är sällan jag TYCKER SYND om dem...
Och jag gratuleras för att jag har en pojkvän. Hm... varför gratulerar hon mig för det? Okej om vi hade förlovat oss eller gift oss, men att gratulera för att man inte längre är singel? Är samhället verkligen uppbyggt så att det är sååå synd om alla singlar? Varför finns det då inte fler nattöppna fritids/dagis så att ensamstående kan jobba och försörja sig som samhället kräver?
