Barndomen är ett liv. Den kroppen vi hade då var en helt annan kropp än den vi har idag: andra celler, andra atomer. Dom tankar, drömmar och rädslor vi hade då var något helt annat än vi har idag.
Någonstans under tonåren började många av oss att upptäcka svagheter hos våra föräldrar. Vi märker att dom är människor som alla andra. Det händer mycket då, men centralt är att våra drömmar och önskningar genomgår en kraftig omställning. Redan då levde vi våra liv i det förflutna och framtiden: dom bilderna vi hade av framtiden sprack sönder och vi upplevde förvirring. Förvirringen blev hos en del av oss till frågor: vad ska vi göra med våra liv? Vad är meningen med livet? Det svar som vår zeitgeist - tidsande - erbjuder är: kärlek. Gemenskap har alltid varit grundläggande mänskligt medan kärlek är något nytt historiskt. 
Ungefär fram till 1900-talet hade tidsandan sagt: trygghet i form av arbete, försörjning, mat på bordet. Med bilder av kärnfamiljen (som staten faktiskt marknadsförde aggressivt under 1930-50 talet) i vår undermedvetna riktade vi in oss på det. Några oss fann det vi sökte och byggde en familj. Det liv vi levde då hade sina drömmar, förhoppningar och fantasier. Någonstans här börjar några oss också märka att åren försvinner väldigt fort. 
Smärtan när det livet tar sitt slut och vi står inför något nytt, har många av oss varit med om - separation. Varje separation är en form av död och återfödelsen kommer i livet efter. Hur jobbig "slutet" blir beror på hur hårt vi håller fast vid dom fantasier, drömmar och tankar vi haft. Dom som sörjer mest är dom som håller fast vid bilden av hur underbart det var.. eller i vissa fall: Hur underbart det skulle ha blivit när vi bara...
- kom över krisen..
- lärt oss prata med varandra..
- hade flyttat..
- fått ett bättre hus..
- bättre vänner..
- fått jobb..
- bytt jobb..
- fått dom nya arbestuppgifterna..
Dom inre bilder vi håller fast vid är oftast bilder som tidsandan "säger" är rätt. Det tidsandan säger kommer ge oss lycka.
Pröva att hålla fast vid en inre bild av dig själv som lycklig. Oavsett vad. Det kan vara en känsla av att vara lycklig, eller en bild av dig själv leende. Denna lycka finns inom armlängds avstånd. Och du behöver ingenting för att uppnå det.
Leva i nuet är en svår konst med oändligt antal nivåer.
Marcus Hedén
