Jag har inte påstått att jag är eller varit en bra mamma

Jag har fått en massa mail om bokrea både här och var... En bok som jag funderar på på "Felicia försvann" som är skriven av Felicia Feldt, dotter till författaren Anna Wahlgren som självutnämnt sig till specialist på barnuppfostran. Nedan är flera citat... Klicka på dem för att komma till ursprungssidan!

"I januari 2012 kom dottern Felicia Feldt ut med barndomsskildringen "Felicia försvann". I boken beskriver hon det som ska ha varit sexuella övergrepp under sin barndom, om alkoholism och aggressioner. Felicia Feldt hade redan tidigare brutit med sin mamma. När boken släppts gick flera av Felicias syskon ut och tog sin mamma i försvar. De sade sig inte känna igen sig i skildringen"

"Felicia är nummer tre, sen blev de nio, fast en bror dog. Ändå en flock. Papporna blev fyra. Men bara en mamma. Världens bästa mamma? Expert på barnuppfostran i alla fall, om hon får säga det själv."

"Förmodligen saknar hon empati och skulle inte haft barn alls, speciellt med tanken att hon har skrivit nu bok för att hämnas. Vilken mor gör så egentligen?"

"Alla människor har rätt att berätta sin historia oavsett vad man upplevt som barn eller vuxen. Denna bok är självbiografisk och berättar om traumatiska händelser i berättarrösten Felicias barndom. De övergrepp som omnämns under Felicias barndom är traumatiska och trovärdigt skildrade. Som läsare förstår man att de påverkat huvudpersonen som människa, både som ungdom & vuxen. Det är en stark berättelse om hur det är att växa upp i en dysfunktionell familj."

"Det vi får beskrivet för oss, genom korta tillbakablickar, är onekligen något som borde ha fått grannar, vänner, skolpersonal att reagera. Den växande familjen flyttade 19 gånger på 18 år, mellan ställen som Stockholm, Malmö, Jämtland och Egypten. Felicia hade minst fem styvfäder, alkoholen flödade och barnen blev ofta lämnade ensamma. När mamma var närvarande fylldes tillvaron av hot om självmord, våld och utfrysning." "Även Felicias ena son tar avstånd från sin mamma och vill bo hos sin pappa i stället. I en glimt av klarsyn ser Felicia att ”han försöker rädda sig från generationers påverkan, från aggressiviteten som härskar i alla våra celler. Matriarkatets virus som förgiftat oss alla.” Boken var säkert viktig att skriva för författaren själv."

"- Beträffande detta med alkoholen, så vill jag bara tillägga - jag har varit gift med en alkoholist, så jag vet hur sjukdomen alkoholism ser ut; jag är inte alkoholist.... så om jag skall kallas alkoholist, ja..det vet jag att jag inte är. Och fortfarande...bruk av alkohol - eller missbruk; jag kan inte dra gränsen mellan bruk och missbruk - men fortfarande är det väl vad du GÖR när du dricker - det är väl handlingarna som avgör om man går att leva med?" "Det visar så tydligt (i mina ögon) alkoholismens fula tryne. En alkoholberoende människa, som inte är alkoholist. Som anser att det är handlingarna som avgör om man är alkoholist eller inte."

"Anna Wahlgren är känd för sina barnuppfostringsmetoder, bryska och tuffa men påstått effektiva." "Felicia berättar om en rädsla att inte höra till gruppen, att bli utfryst av sina syskon var den största rädslan när hon växte upp. Hon skriver om Annas alla karlar som i varierande grad utnyttjade Felicia och hennes närmsta syster, hur hennes egna barn utsattes för Annas metoder osv."

"... dotterns hatfulla och fragmentariska redogörelse för en otrygg barndom och för en hemsk och svår uppväxt i skuggan av sin mamma, ”Sveriges främsta barnuppfostrare”. Om något av det som Felicia skriver är sant så är det illa nog."

Jag som mamma...? När jag är självkritisk så har jag prioriterat mina djur mycket tidigare i mitt liv. Visserligen har inte mina barn klagat på det öppet då de fått vara med om de vill. Ja hästutställningar och premieringar har de väl inte gillat men det har ju varit någon eller några gånger om året. Jag har försökt vara med i skolarbetet både med läxor och möten. Jag har upplevt att andra föräldrar varit imponerad av att jag åkt kollektivt 7 mil för att vara med på föräldramöten...

När jag varit singel har min äldsta son fått ta ett alldeles för stort ansvar över sin lillebror. Ungefär som förr inom jordbruket när föräldrarna jobbade fick de äldsta syskonen ta hand om de yngre... Det har min pappa fått göra har jag fått återberättat. Men var det rätt mot min min äldsta son som fick ta så mycket ansvar som tonåring?

Många gånger har jag känt att ekonomin har begränsat mig i vad jag vill göra med mina barn... och för mina barn. Sen har jag varit dumt naiv. Jag trodde att om jag betalade av min makes skuld skulle jag rädda förhållandet... Men det gjorde jag i onödan. Tror jag betalade 15.000 kr av hans skulder på ca 150.000 kr... Jag vet att jag fick 10.000 kr av hans föräldrar för att sen kunna klara egna räkningar... *suck*

Jakten på det perfekta livet har också gjort att jag sökt levnadspartner som jag trott varit bra för mig. Att bli ihop med någon för att man TROR att man passar ihop för att man har liknade uppväxt och liv är ingen garanti att man tänker lika... När jag lämnat ett förhållande med en man som inte var delaktig i familjelivet så var nästa man väldigt engagerad i familjelivet. men passionen saknades och även en del manlighet och logik och då träffar jag en man som är teknisk och som jag attraherades av både fysiskt men också hans åsikter. Men jag saknade öppenheten och vi båda saknade nog djur. Och djur blev det! Jag flyttade ut på landet med alldeles för många djur. Och inte umgicks vi särskilt mycket med varandra, men så blir det ofta med egenföretagare åt olika håll... Passionen fanns i början men dog ut. Iaf för varandra. Hittade bilder på datorn som jag inte ville veta av... Och han blev senare polisanmäld men då hade jag redan flyttat. Bodde själv ett tag, men hade beundrare på kö... En var mer intensiv och han hade all tid i världen för mig. Det tyckte jag i början var bra men efter alldeles för lång tid så förstod jag att han hade kontrollbehov och problem med alkohol. Polisen fick hämta honom två gånger. Vissa saker accepterar jag inte! Men trots att jag gjorde slut var inte det lugnt. Han accepterade inte läget och jag fick polisanmäla honom. Han kunde ringa 150 gånger på ett dygn (dygnet runt) och skicka 50 sms. Varannat var hur mycket han älskade mig och ville ha mig tillbaka och varannat var att jag var en idiot... Skit vad blåögd jag var!!! Sen blev jag ihop med en kompis... en som jag visste vem det var... en som jag hade gemensamma bekanta med... Men han ville gå lite för snabbt fram än vad jag var redo för och min rädsla gjorde att jag gjorde slut. Singel igen... Sen tog det till maj 2009 jag vågade mig in i relationen med min nuvarande särbo/pojkvän. Han ville inte ha barn, hade inte bråttom med att flytta ihop. Snäll och lugn och trevlig släkt... Men visst är jag en bit från mitt perfekta liv, men jag väljer lugnet och tryggheten fram för passion och rikt socialt liv och en massa djur.